Jag svettas. Fryser. Hjärtat slår. Det dunkar i huvudet. Halsen gör ont av de misslyckade försöken att hålla tillbaka tårarna. Jag har varit och sett Bounce dansshow The last Bounce i Globen. Det var givetvis grymt bra, långt över förväntan som vanligt med Bounce. Men ”som vanligt” kommer man inte kunna säga om Bounce nåt mer eftersom detta var deras sista show efter 13 års dansande tillsammans... Tårarna kom dels för den nostalgi som showen och Bounce-medlemmarna utstrålade, och dels för hur jag varje gång jag ser något sånt här inser att jag borde ägnat mitt liv åt dans. Det finns inget annat som får mig att känna mig euforisk och frustrerad, kall trots att jag är varm, adrenalinstinnig och ändå lugn – allt på en och samma gång.
Det fick mig att tänka mycket på vad jag har gjort med mitt liv, vad jag gör av det och vad jag ska göra av det. Att tvingas inse att jag förmodligen aldrig kommer kunna ägna mig åt dans på det här sättet gjorde mig nästintill svimfärdig. För stunden ångrade jag djupt de valen jag gjorde för tio år sen. Men det jag egentligen ångrar är att inte ha lyssnat på mitt hjärta. Att jag valde det som lät bra, det som förväntades.
Men, imorgon är ju första dagen på resten av mitt liv som man brukar säga, och jag satsar på att klämma in så mycket dans som jag bara kan i mitt liv. Sjukt peppad på en hel veckas dans på Bounce Summercamp i augusti!
